M/s Estonia sjönk inte, hon sänktes. Detta vet Sveriges regering och de ansvariga myndigheterna. Och inte nog med detta: regeringsmedlemmar och höga tjänstemän har gjort stora ansträngningar att dölja det verkliga förhållandet och vilseleda allmänheten.

Denna oerhörda anklagelse framför advokaten dr Henning Witte i sin bok Sänktes M/s Estonia? Boken finns utlagd på internet: http://ham.te.hik.se/-sm7tvz/estonia.htm. Denna artikel i två delar utgör ett sammanfattning av väsentliga uppgifter som Henning Witte lämnat, därtill annat material.

Forssberg var inte ensam om att lämna den internationella haverikommissionen. I december 1998 begärde psykologen Bengt Schager avsked. Detta hemlighöll kommissionen i flera veckor, tills Svenska Dagbladet av en ren slump fick veta det. Schager var missnöjd med kommissionen, bland annat för dess sätt att bearbeta vittnesmål av dem som överlevde katastrofen. Han hade fört en ständig kamp mot kommissionen för att få till stånd nya förhör med överlevande passagerare, vilket kunde motiverats med att man nu hade fått en tydligare bild av olycksförloppet. De första vittnesförhören hade hållits av polisen; de hade varit alldeles för ytliga och delvis varit inriktade mot fel saker. Forssberg avslog Schagers begäran med undantag för ett enda förhör, som inte gav något. Däremot gjordes nya förhör med besättningsmedlemmarna. Förhören hölls inför hela den församlade internationella haverikommissionen, varvid den estniske ledamoten Enn Neidre uppträdde på ett hotfullt auktoritärt sätt mot sina underlydande, som skulle vittna. Psykologen Schager fick intrycket att detta påverkade vittnesmålen.

Schager ansåg att de förhör som hölls med de överlevande passagerarna strax efter katastrofen var otillräckliga. Inga ytterligare förhör har sedan hållits. Sämst sköttes förhören med de estniska medborgarna. De hade att endast svara på de frågor de fick på tryckta formulär. De vittnesmål som samlats skulle inte presenteras i sin helhet, utan Forssberg tvang Schager att bearbeta och förkorta vittnesmålen för att göra dem "mer lättlästa". Schager litade på kommissionens förklaring av olycksförloppet och uteslöt därför uppgifter, som flera vittnen lämnat om att vatten med stor kraft trängde upp på däck 1 underifrån. Efter sitt avhopp har Bengt Schager riktat skarp kritik mot kommissionen. Han uppger bland annat att han inför dykundersökningen av kommandobryggan insisterade på att man skulle ta bilder på de kroppar som låg där för att kunna identifiera dessa. Detta underlät man dock att göra. Den för detta ansvarige Börje Stenström skyllde på glömska. Samme Stenström erkände i tysk TV att han lät kasta tillbaka bärgat bevismaterial (bulten till atlantlåset) i havet.

Av videofilmen från dykundersökningen framgår tydligt att madrasser, filtar och liknande sitter inkilade i mellanrummet mellan bogrampen och bildäcket. Bogrampen förenar bogvisiret med bildäck och tjänar som påfartsramp för bilarna. Våren 1994 fick Estonia plötsligt slagsida när en tung lastbil stod på rampen. Gångjärnen spräcktes, så att rampen förvreds och blev otät. Besättningsmän har vittnat om att man därefter tätade den otäta rampen med madrasser och dylikt. Det allvarliga i denna fråga är att haverikommissionen påstår att madrasserna av sig själva flutit in under bogrampen och där kilat in sig, vilket är en uppenbar lögn.

Haverikommissionen påstår att man gjort ordentliga stabilitetsberäkningar, som visar att det var vattenmängderna på bildäck som sänkte Estonia. Den tekniske expert som anhöriga till de omkomna anlitat, Alve Wendt, anser kommissionens tekniska rapport undermålig, då den bygger på felaktiga antaganden. Man har nämligen inte beaktat stabilisatorernas inverkan. Stabilisatorerna är små fenor, som sticker ut från båda sidorna av fartyget, och de minskar fartygets krängning i höga vågor. Kommissionen hävdar att det redan en halv minut efter att visiret slitits loss kom in så mycket vatten på bildäck att båten fick slagsida och man på kommandobryggan reagerade med att gira mot babord. Men just stabilisatorerna ger ett tidsutrymme om minst två minuter, innan slagsidan blir märkbar på bryggan. Att bogvisiret slets av kunde inte ha föranlett någon reaktion från bryggan, eftersom visiret inte kan ses därifrån. Att det måste ha dröjt ytterligare minst en och en halv minut innebär att det scenario haverikommissionen presenterar inte stämmer överens med verkligheten, kommenterar Alve Wendt.

Haverikommissionens tekniska rapport fastställer att Estonia förlorade stabilitet, när minst 2000 ton vatten kommit in på bildäck. Det torde vara riktig. Men rapporten underlåter att förklara hur vatten kunde komma in i fartyget under bildäck. Estonia är nämligen så konstruerad, att vatten på bildäck (däck 2) kan strömma ner på däck 1 och däck 0 uteslutande genom den öppning i mitten av bildäck där trapporna går ner. Andra öppningar från bildäck nedåt finns inte. Vid 30 graders slagsida skulle 2000 ton vatten på bildäck stängas inne på detta däck men inte nå till däckets mitt och alltså inte kunna strömma ner på däck 1 eller däck 0.

Bara det faktum att haverikommissionen inte kan förklara hur vatten kunde komma in under bildäck gör dess tekniska rapport värdelös. Vi vet ju att Estonia sjönk. Alltså måste så mycket vatten som 12 000 ton kommit in även under bildäck. Om icke, hade den luft som fanns kvar på däck 0 och däck 1 hållit Estonia flytande under ganska lång tid, möjligen flera dygn. Men vi vet att Estonia inte flöt med kölen uppåt utan tvärtom sjönk mycket snabbt.

Den tekniska rapporten underlåter att beakta en annan väsentlig omständighet, som en rad överlevande, däribland Carl Övberg och Kent Härstedt, vittnat om, nämligen att Estonia efter den första slagsidan rätade upp sig, dvs återvann stabiliteten. Detta hade inte varit möjligt så som haverikommissionen framställer katastrofförloppet, en framställning som förutsätter att slagsidan ökar kontinuerligt i den takt vatten strömmar in på däcken ovanför bildäck. Men så gick det ju inte till. Haverikommissionen ljuger alltså även på denna punkt. Det var inte enbart vattnet på bildäck som sänkte fartyget. Eftersom vatten snabbt måste ha trängt in på däcken under bildäck - vilket också flera vittnen uppgivit - och eftersom Estonia återvann stabiliteten ett kort tag, måste det ha funnits ett stort hål lägre än bildäck. Detta hävdar också fartygskonstruktören och sjösäkerhetsexperten Anders Björkman i sin bok The Sinking of M/V Estonia (Sänkandet av M/s Estonia).

Också i frågan om när bogvisiret lossnade far haverikommissionen med osanning. Enligt kommissionen slets först bogvisiret av, varpå vatten strömmade in på bildäck, så att Estonia fick slagsida och började sjunka. Det finns inga vittnesuppgifter som styrker denna händelseföljd. Tvärtom har flera vittnen uppgivit att bogvisiret fortfarande satt kvar efter att Estonia fått slagsida. Anmärkningsvärt är att man nonchalerat vad den överlevande passageraren Valters Kikusts vittnat om, nämligen att han från däck 7 såg hur bogvisiret plötsligt öppnades och stängdes flera gånger för att lika plötsligt slitas loss och försvinna i havet. Enligt Kikusts skulle detta ha skett strax efter kl 0020 svensk tid, vilket betyder att visiret föll av efter att Estonia redan fått svår slagsida mot styrbord. Haverikommissionen underlät att offentliggöra Kikusts vittnesmål under förevändning att hans tidsangivelse inte stämmer överens med vad andra vittnen uppgivit. Men sanningen är att det inte finns några vittnesmål om att visiret skulle ha slitits loss tidigare. Det är inte särskilt troligt att Kikusts skulle ha blandat ihop svensk och estnisk tid, vilket påståtts. Kikusts är polisman från Riga. Som sådan är han tränad att göra korrekta iakttagelser vid ovanliga händelser. Tyvärr är detta inte det enda exemplet på hur haverikommissionen flagrant nonchalerar vittnens tidsangivelser.

Den 3 december 1997 offentliggjordes haverikommissionens slutrapport. Den Internationella Stödgruppen, som advokat Witte har företrätt, har inte haft ekonomiska resurser att anlita experthjälp för granskning av hela denna slutrapport. Man har därför begränsat sig till att låta Alve Wendt undersöka hur vatten kunde komma in i Estonia. Även i sin slutrapport vidhåller haverikommissionen sin förklaring av orsaken till katastrofen. Bogvisiret slets loss, på grund av undermålig konstruktion i kombination med höga vågor, och drog med sig rampen, vilket tillät vatten att forsa in på bildäck, så att Estonia fick slagsida och började sjunka. Med denna förklaring motsäger slutrapporten sig själv. De två utredningar, som gjorts av VTT och teknologie dr Mikael Huss och som utgör bilagor till slutrapporten, stöder inte alls den officiella förklaringen.

Om katastrofen gått till så som haverikommissionen beskriver, skulle bogrampen hade utsatts för mycket stark påfrestning från det inströmmande vattnet, medan Estonia fortsatte med full fart framåt utan bogvisir. I synnerhet på rampens undersida, som stötte mot skrovet, bör man kunna konstatera allvarliga skador. Haverikommissionen har medgivit att man inte undersökt dylika skador. Man har vidare underlåtit att undersöka rampens låsanordningar. Om låsanordningarna höll, kan visiret inte ha dragit ner rampen. Så enkel är logiken, och undersökningen är lika enkel att utföra.

Slutrapporten utelämnar faktum att stabilisatorerna fördröjde krängningen med flera minuter. Bland annat på grund av detta kunde Wendt konstatera att det rörelseförlopp Estonia påstås ha uppvisat den sista timmen inte stämmer överens med tekniska utredningar som bilagts slutrapporten. Wendts slutsats blev därför att slutrapportens förklaring om hur Estonia vattenfylldes ingalunda grundar sig på kommissionens egna tekniska utredningar. Vad den officiella förklaringen till katastrofen egentligen grundar sig på förblir oklart.

Alve Wendt visade att slutrapporten motsäger sin egen förklaring genom att återge besättningsmannen Henrik Sillastes vittnesmål. Under arbete på däck 0 hörde Sihaste plötsligt två metalliska smällar, som han inte uppfattade som vågsmällar utan något helt annat. Kort därpå fick Estonia bestående slagsida mot styrbord. Den erfarne sjömannen Sihaste förstod att något gått allvarligt på tok. Han rusade därför till maskinrummet akterut på däck 0, vilket tog 2-5 minuter. Väl i maskinrummet tittade han på en tv-monitor, vilken var kopplad till en övervakningskamera, som överblickade främre delen av bildäck och även bogrampen.

Sihaste har skissat vad han såg på monitorn, och denna skiss återges i slutrapporten. Skissen visar tydligt att bogrampen fortfarande var stängd men otät, så att vatten trängde in på sidorna, litet mer på styrbords- än babordssidan, eftersom fartyget redan hade slagsida. Det sensationella med Sillastes vittnesmål är hans uppgift om att bogrampen satt kvar på sin plats. De mängder vatten, som trängde in vid den otäta rampen, var för små för att kunna orsaka slagsidan; det är alla experter överens om. Hur hade då slagsidan kunnat uppstå? I strid mot Sillastes vittnesmål, som haverikommissionen alltså publicerat i sin slutrapport, hävdar kommissionen att rampen stod vidöppen, så att stora mängder vatten kunde forsa in. Så var dock inte fallet.

Även Anders Björkman har, på eget initiativ, granskat slutrapporten. Han har upptäckt att kommissionen felciterar Sillaste. Denne vittnade om att han uppfattade det som att vatten trängt in i fartyget, eftersom länspumparna var i gång. Hans yttrande har dock förvrängts, så att läsaren får intrycket att det fanns vatten på bildäck och att pumparna på bildäck var i gång. Sanningen är den att det inte fanns några pumpar alls på bildäck. Länspumparna fanns under bildäck.

Björkman har avslöjat att haverikommissionen hemligstämplade tekn dr Mikael Huss' stabilitetsberäkning och även ett fax där den svenske ordföranden Forssberg motsatte sig att denna beräkning gjordes. Huss visade att Estonia skulle ha slagit runt med 2000 ton vatten på bildäck.

Björkman påpekar också att haverikommissionen i sin slutrapport inte kunnat förklara hur bogvisiret kunde återfinnas 1800 meter norr om den position där Estonia sände nödsignal (May-Day) och 1570 väster om vraket, alltså i färdriktningens förlängning. Redan tidsangivelserna visar att det; händelseförlopp haverikommissionen anger inte kan stämma. Estonia kunde inte förlora visiret kl 0115 och stanna 1800 meter längre söderut kl 0124.

Professorn i marin konstruktionsteknik vid Chalmers tekniska högskola, Anders Ulfvarson, har granskat slutrapporten. Även han anser att haverikommissionens beskrivning av händelseförloppet inte kan stämma. Professor Ulfvarson anser att denna beskrivning inte är underbyggd med analys. Därmed kommer han fram till samma resultat som Alve Wendt. Han kritiserar också haverikommissionen för att man inte simulerat sjunkförloppet i det haveriscenario man presenterar. Han klandrar även kommissionen för att inte ha redovisat ett komplett scenario, där Estonia tar in vatten på annat håll. Ulfvarson kritiserar också att man inte undersökt rampens hållfasthet och eventuella skador. "Det är anmärkningsvärt, då rampen är lika viktig som visiret."

Ulfvarson påpekar: "För att sjunka måste fartyget fyllas med vatten även under bildäcket. Fartyget har konstruerats för att motverka ett sådant förlopp. Om man får vatten på bildäck ska de täta dörrarna mot bildäcket hindra vatteninströmning via trapphusen till de undre däcken. När fartyget sen kantrar och ligger med 90 graders slagsida, kommer visserligen fönstren i överbyggnaden att krossas och vatten tränga in till de övre däcken, men i detta skede ligger trapphusen, som avsiktligt placerats nära centerlinjen, ovanför havsytan, och det finns ingen självklar väg för vattnet att komma till de undre däcken."

"Om man på annat sätt fått stora volymer havsvatten under bildäcket blir flytläget annorlunda. Då kan trapphusen hamna under havsytan, varvid sjunkförloppet innehåller påfyllning från övre däck via trapphusen till undre däcken. Dörrarna till bildäcket är fortfarande stängda. Det finns vittnesmål om att länspumparna var i gång. Om dessa är trovärdiga, fanns redan vatten under bildäcket."

Redaktören på Finanstidningen Knut Carlgvist har studerat många vittnesmål från överlevande. Han skriver: "De tidigaste förhören med de överlevande berättar en annan historia om Estonias undergång än haverirapporten. Media och myndigheter samverkade redan från början i massiv desinformation." (Finanstidningen, den 30 september 1998).

I sin undersökning av vittnen som hade hytt på däck 1 upptäckte Carlgvist att dessa vittnen kan indelas i två grupper. Den ena gruppen vittnar om vatten på däck 1. Den andra vittnar om vatten på däck 2, dvs bildäck eller motsvarande nivå. Men det finns inga vittnen, som säger sig ha iakttagit vatten på båda däcken. Han visar också att de vittnesmål, som talar om vatten på däck 2, är mer svävande och motsägelsefulla. Carlgvist upptäckte vidare att en del av förhörsutskrifterna var försedda med bilagor. För att bistå kollegerna i landsorten hade Stockholmspolisen faxat runt formulär med c:a 30 färdiga frågor. Med formulären följde kopior av ett urklipp ur Aftonbladet av den 1 oktober 1994 (endast tre dagar efter katastrofen), där olycksorsaken "förklaras". Under bilden av ett gapande bogvisir står orden "Här började katastrofen enligt vittnesmålen". I några fall har den överlevande i samband med sitt vittnesmål markerat på bilden varifrån han hoppade i vattnet. Det måste anses olämpligt att i samband med vittnesförhör påverka vittnena med hypoteser om olyckan, i detta fall pressens. Men om det inte handlar om att få fram sanningen utan att modellera vittnesmålen så, att de kan infogas i den bild man från början bestämt sig för att erhålla, då är det naturligtvis lämpligt.

Carlgvist visar att svenska vittnen, som utsatts för sjöfartsverkets "förklaring", också har sett vatten på bildäck. Övriga, som inte har utsatts för denna påverkan, vittnar i stället om vatten på däck 1. Inget av de förhörda vittnen, som hade hytt på däck 1, har vittnat om att vatten störtade ner genom trapphusen, vilket måste ha skett, om de lägre däcken vattenfylldes på det sätt som haverikommissionen hävdar.

Dr Witte anser att Carlgvists undersökning är mycket värdefull, eftersom den visar att den svenska sidan av utredningen var först med att förvanska sanningen. Det finns dock vittnen, som utsatts för påverkan men ändå vidhållit att de sett vatten på däck 1. Slutrapporten avstår från att söka förklara dessa vittnesmål.

Avslutningsvis kan konstateras att den internationella haverikommissionen inte ansträngt sig att söka sanningen om Estonias förlisning. Därför krävs en ny utredning, som är opartisk och står fri från politisk styrning, hur nu detta skall ske.

Den internationella haverikommissionen hävdar visserligen att det inte är dess uppgift att utpeka någon ansvarig för eller skyldig till katastrofen, men mellan raderna kan man läsa att det är det tyska Meyervarvet, som byggde Estonia (ursprungligt namn: Viking Sally), som skall påbördas ansvaret. Bogvisirets låsanordningar skall ha varit bristfälliga och inte hållit för det hårda vädret. Man hade underlåtit att bygga in ett vattentätt skott bakom bogrampen på bildäck. Ett sådant skulle ha hindrat vatten från att forsa in på bildäck efter att visiret slitits loss. Vidare anklagas varvet för att ha byggt ihop bogvisiret med bogrampen på ett sådant olyckligt sätt, att om visiret slets loss, skulle rampen automatiskt öppnas, så att vatten strömmade in på bildäck Alla dessa punkter har haverikommissionen påpekat. På grund av dessa anklagelser uppsatte varvet vid årsskiftet 1994/95 en egen haverikommission. Den leds av kapten Werner Hummel, som i Tyskland utrett stora fartygsolyckor. Han biträds av varvets advokat Peter Holtappels.

Självfallet är Meyervarvets haverikommission inte oberoende av varvet, vilket den försöker påstå. Självfallet har den till uppgift att skala fram så mycket material som möjligt som kan frita varvet från ansvar. Men detta hindrar inte att kommissionen kan ha rätt på väsentliga punkter.

Den Internationella Stödgruppen lät fartygskonstruktören Alve Wendt granska kommissionens bevismaterial. Det bygger på överlevandes vittnesmål i ursprungligt skick, inte i det friserade skick som den internationella haverikommissionen framställde dem, vidare det bärgade bogvisiret, alla officiellt tillgängliga videofilmer från vraket och originalmaterial från den tid fartyget byggdes med mera.

Wendt anser att varvet med detta material bevisat att bogvisirets låsanordningar manipulerats efter konstruktionen och därmed försvagats. Varvet har även bevisat att rederiets underhåll av fartyget varit kriminellt dåligt. Många vittnesmål talar om att det förelåg stora svårigheter med att öppna och stänga bogvisiret flera månader före katastrofen. Många har vittnat om att det behövdes släggor för att öppna atlantlåset. Denna hantering hade antagligen påverkat bulten så kraftigt att Börje Stenström föredrog att kasta den tillbaka i havet. Det hade ju inte gått att använda den som bevis för att varvet bar ansvar för dålig konstruktion. Andra vittnesmål talar om omfattande reparationsarbeten kring bogvisirets låsanordningar till och med under resa på Östersjön. Wendts bedömning är att de anhöriga inte har en chans att stämma varvet på grund av bristfällig låskonstruktion.

I den del av varvets preliminära rapport som beskriver händelseförloppet står en mycket kryptisk mening: "Avdelningen på däck 0 med bastu/swimmingpool, under passagerarutrymmena på däck 1, stod under vatten och under tryck, alltså var i förbindelse med havet." I klartext betyder detta att däck 0, dvs det nedersta däcket, var fyllt med vatten och stod under tryck. Detta innebär att det fanns ett hål eller en spricka på däck 0. Det väl inlindade uttryckssättet förklaras med att kommissionen fått anvisningar av någon "högre makt" att inte tala klarspråk om hålet. Denna misstanke har sedan bekräftats. Den svenske journalisten Andreas Rocksén intervjuade kapten Hummel, som bekräftade för honom att han ansåg att det finns ett hål på däck 0. Han ville dock inte göra detta uttalande inför rullande kamera. Rocksén inledde en undersökning och gjorde enligt dr Witte ett lysande arbete, innan han värvades till TV2:s Striptease-redaktion, där han satts att göra reportage om struntsaker som parkeringseländet i Stockholm och dylikt.

Meyervarvets haverikommission har ännu inte lagt fram sin slutrapport. Den förväntas komma nu i sommar. Men en sensationell uppgift har läckt ut. När Svenska Dagbladets korrespondent Tomas Lundin nyligen ringde varvets advokat Holtappels för att få besked om varför slutrapporten dröjer, svarade advokaten att det dragit ut på tiden, eftersom slutrapporten har fått skrivas om i väsentliga delar, "då det numera är fastställt att Estonia sprängdes". Varför även Meyervarvet kräver en ny dykundersökning är därför inte svårt att förstå.

Internationella sjösäkerhetsregler, som Sverige anslutit sig till, kräver att fartyg av Estonias typ skall ha minst ett hundraprocentigt vattentätt skott mot bildäck. I Estonias fall var detta bogrampen. Men på en reparationslista, som Nordström & Thulin - delägare i Estonias rederi och tekniskt ansvarig - upprättat, fanns antecknat att bogrampen inte var tät och att detta fel skulle åtgärdas.

Att bilrampen inte var vattentät innebär att Estonia inte var i sjödugligt skick, när hon lämnade Tallinn på olyckskvällen. Detta utgör ett allvarligt brott mot den svenska sjölagen. Trons detta beivrade åklagaren Tomas Lindstrand inte brottet. Han intog den bekväma hållningen att vänta ut haverikommissionens slutrapport. Under tiden hann delar av brottet preskriberas (den 28 september 1996).

Polis och åklagare är vanligen mycket tacksamma för tips från allmänheten i samband med brottsutredningar. I maj 1997 sändes i TV3s serie Efterlyst ett program där allmänheten uppmanades att ringa in tips om Estonia. Dr Witte, hans sekreterare och styrelseledamöter och medlemmar i anhörigföreningen Den Internationella Stödgruppen satt vid telefonerna i TV studion, när tipsen började strömma in under kvällen. Ovanligt många upplysningar kom in och under flera dagar. Drygt hälften av tipsen handlade om att Estonia redan före förlisningen var i mycket dåligt skick. Det vittnades om ständig förekomst av vatten på bildäck samt svårigheter med att öppna och stänga bogvisiret, vilket delvis orsakat kraftiga förseningar. Varken polisutredaren Bo Wide eller åklagare Lindstrand visade emellertid det ringaste intresse av att ta del av dessa tips.

Dr Witte skriver: "Efter Sveriges största civila olycka genom tiderna, där hundratals svenskar omkom under vidriga omständigheter, anser inte åklagaren att det är nödvändigt att driva en egen utredning, trots att bevismaterial finns tillgängligt, till och med nedtecknat i en bok... De anhöriga har fått intrycket att polisen och åklagaren är helt ointresserade av att undersöka orsaken till att c:a 852 människor miste livet... Detta rimmar illa med polisens agerande ombord på Mariella den 29 september 1994." (Beträffande det sistnämnda, se första delen av denna artikel i NEXUS Nya Tider, nr 2, 1999).

All myndighetsutövning förutsätter att tjänstemän för anteckningar om viktigare åtgärder de vidtar och samlar sådana anteckningar och annat relevant material (t.ex. korrespondens) i akter. Detta gäller även SÄPO och den militära underättelse- och säkerhetstjänsten MUST. När SÄPO-chefen Anders Eriksson på en förfrågan från dr Witte i april 1997 uppgav att SÄPO inte hade någon akt om Estonia, måste detta anses föga trovärt. Polisintendent Tore Forsberg vid rikspolisstyrelsen bekräftade för tidningen Expressen den 27 oktober 1994 att "den svenska säkerhetspolisen hade satt in stora resurser på att utreda om M/s Estonia sänktes efter ett sabotage". Fyra till fem säkerhetspoliser kopplades in på att utreda teorin. Det påstådda dådet mot bil- och passagerarfärjan skulle ha förövats av ryska intressen, och Tore Forsberg berättade att uppgifterna bedömdes som "enormt seriösa". Därav framgår med all önskvärd tydlighet att SÄPO har en akt om Estonia.

Även chefen för MUST Erik Rosander förnekar att hans säkerhetstjänst skulle ha något material om Estonia eller tagit emot några tips. Men i den svenska haverikommissionens diarium fann dr Witte korrespondens mellan kommissionen och MUST diarieförd. Detta visar klart att MUST måste ha en akt om Estonia.

Varför serverar höga ämbetsmän absurda lögner, som ändå förr eller senare punkteras?

Som framgick av första delen av denna artikel var det åtta medlemmar av besättningen som av allt att döma överlevde katastrofen men som senare förklarades omkomna, däribland andrekapten Avo Piht. När tyska Spiegel TV ville undersöka om det fanns bilder på den räddade Avo Piht i tyska statliga TV-bolaget ZDFs arkiv, uppgav arkivarien att tyska säkerhetspolisen BND besökt arkivet strax innan och jagat bilder på just Avo Piht. Till sammanhanget hör att många ester har anklagat ZDF för att senare ha klippt bort de sekvenser där Avo Piht syns. En journalist på den ryska TV och radiostationen NDR har för dr Witte uppgivit att det finns en akt om Estonia hos BND.

Jutta Rabe på tyska Spiegel TV försökte få ut en kopia av den intervju estniska Radio KuKu gjorde med den svenske ytbärgare som räddade Avo Piht. Men radiostationens chef meddelade henne att estniska säkerhetspolisen tagit intervjun i beslag. Därav framgår att även estniska säkerhetspolisen är inblandad i mörkläggningen kring Estonia-katastrofen.

I februari 1996 lanserades den s.k. FELIX-rapporten via Cypern, där Estonias rederi var formellt registrerat. FELIX-rapporten är en rapport om organiserad brottslighet i de f.d. sovjetrepublikerna i Baltikum. Upphovsmännen är den s.k. FELIX-gruppen, uppkallad efter den grymme Felix Dzerzjinskij, som grundade den första sovjetiska säkerhetspolisen, tjekan, ursprunget till dagens KGB. FELIX-gruppens medlemmar kommer också från KGB och likande organisationer i före detta Sovjetunionen. FELIX-rapporten lämnar en förklaring till Estonias undergång: Den estniska maffian, som konkurrerar hårt med den ryska maffian, skall ha smugglat radioaktiva ämnen på Estonia den aktuella natten men blivit förrådd i den svenska tullen. Detta upptäcker maffian, varpå den beordrar kaptenen att öppna bogvisiret och dumpa lasten trots att full storm rådde. FELIX-rapporten är föga trovärdig, men det intressanta med den är att rysk säkerhetstjänst konstruerat en historia om hur Estonia gick under och sprider denna.

Det finns inget som tyder på att säkerhetstjänster gjort några ansträngningar ifråga om Jan Heweliusz eller Herald of Free Enterprise sedan dessa färjor förlist. Däremot kan alltså konstateras att svensk, estnisk, tysk och rysk säkerhetstjänst är inblandade i ärendet. Att amerikansk säkerhetstjänst är inblandad kan inte klart påvisas, men en kvalificerad gissning är att det är från USA som all mörkläggning kring Estonia samordnas. Det är knappast troligt att enbart svenska myndigheter skulle kunna ha utfört ett så omfattande mörkläggningsarbete. En viktig aktör bland svenska myndigheter, kanske den viktigaste, ifråga om att dölja sanningen om Estonia, är styrelsen för psykologiskst försvar. Mer härom nedan i den promemoria dr Witte skickat till red. av NEXUS Nya Tider.

Den ganska lilla men oberoende Finanstidningen har de senaste månaderna publicerat en rad avslöjande artiklar om Estonia-katastrofen, de flesta skrivna av den tidigare nämnde redaktören Knut Carlgvist. Särskilt betydelsefulla är de uppgifter ingenjören och uppfinnaren Johan Ridderstolpe lämnat. Han har ägnat två tusen timmar åt att noga granska de officiella videofilmer som togs av vraket i oktober och december 1994 och anser att dessa filmer entydigt visar att det finns ett stort hål i styrbords sida, under vattenlinjen. Vidare finns tecken på att bogvisiret har sprängts loss på styrbords sida och även andra tecken på att det på fartyget apterats sprängladdningar, varav åtminstone en icke detonerats. Johan Ridderstolpe har också visat att det vid olyckstillfället ingalunda rådde storm som haverikommissionen lögnaktigt påstår. Av officiella väderrapporter från närbelägna observationspunkter framgår att det blåste endast 15 sekundmeter, dvs styv kuling (nedre gränsen för storm = 24,5 sekundmeter). Storma började det göra först fram på morgonen. Men då hade Estonia legat på havsbottnen i flera timmar. Detta är ett betydelsefullt klargörande, eftersom haverikommissionen hävdar att det var bogvisirets dåliga låsanordningar och stormen i förening som vållade katastrofen.

I Finanstidningen den 3 och 17 februari 1999 skriver Johan Ridderstolpe att en robotkamera (ROV-kamera), som ett par gånger sändes ner till vraket av Estonia, den 9 oktober 1994 (elva dagar efter katastrofen) registrerade ett föremål, som satt fäst vid skrovet. Föremålet var monterat vid bogrampen på babords skott, alldeles intill infästningen vid ramphydrauliken, visirlås och nära visirets hydraulcylinder (se fig 1). På den film, som togs med samma kamera den 9 december, är föremålet försvunnet. Det hade tagits bort. Ridderstolpe skriver: "När den som styr kameran upptäcker föremålet stannar han och zoomar in det, samtidigt slår han över från svartvitt till färg. Det rör sig om en gul kub fäst på en platta som sitter direkt på plåten... Helt klart blev kameramannen förvånad över det han såg.

"Jag har haft kontakt med ett par experter, ingen av dem tvekar att säga att det rör sig om en sprängladdning. Typen används militärt i större delen av världen. Det är en hexogenbaserad Komposit B, som brukar vara på drygt kilot.... Den är odetonerad och det är svårt att se spår av tändhatt eller tändkabel. Om den exploderat, hade den sprängt loss bogrampen och tryckt ut visiret."

"Det är troligt att det funnits motsvarande laddning på styrbordssidan. Rampen har där åtskilliga skador. Sådana som orsakas av mekanisk kontakt är skarpa och uppvisar en mängd kontaktrepor. En tryckvåg deformerar plåt och balkar i mjukt rundade former, med få repor från kontakt metall mot metall. Det finns flera skador av denna typ på styrbordssidan av rampen. Längst ner är rampens bärande sidobalk förvriden i mjuka former utan direkta kontaktrepor. Lite längre upp är plåten i fartygets främre skott mjukt intryckt i närheten av visirets styrbordslås.

"Jag kan inte komma fram till annat än att fynden tillsammans starkt talar För att visiret sprängdes loss i styrbords fästen och att syftet måste ha varit att spränga bort såväl ramp som visir. När bara en laddning detonerade så kan visiret ha blivit hängande i babords fästen och lås. Det räcker med någon tiondels sekund misspassning för att detonationen ska slita kabel och tändrör ur den andra laddningen.

"Haverirapporten dokumenterar varken kuben eller skadorna på styrbordssidan av rampen. Den nämner däremot att rampens gångjärn på babordssidan var avslitna. Officiellt hävdas att man aldrig varit inne på bildäck, varför man inte kunnat bevisa påståendet att rampen slitits upp. Om rampens läge på vraket sägs bara att den var "delvis öppen" (kap 1). Men på videon från den 9 oktober är den stängd med en glipa upptill på ett par decimeter.

"Den 3-5 december har dykarna fått upp rampen såpass mycket att passage blev möjlig på babords sida. På videon ser man tydligt hur dykarna går in på bildäck och senare filmas lastpallar och annat med ROV- kameran 20 meter in på bildäck, och man kan se dykarnas lampor framför kameran.

Det går också att se hur dykarna studerar rampens insida i detalj, alltså inifrån bildäck. Vad de upptäckt om rampens lås, hydraulcylindrar och vajrar har undanhållits haverirapporten. Men av vad som framgår av filmerna kan inte rampen, som kommissionen påstår, ha stått öppen under olycksnatten. Och i så fall sjönk inte Estonia på grund av att vatten kom in på bildäck. Haverirapporten är alltså rätt igenom lögnaktig.

"Vem som helst kan skaffa sig en kopia av filmerna från Statens haverikommission och övertyga sig om detta. Det troliga är att fler sprängladdningar placerats ut och då också någon under vattenlinjen på styrbords sida. Estonia sänktes."

Av allt att döma har det senaste halvåret så mycket graverande bevismaterial kommit fram att Estonia-skandalen snart spricker. Det är kanske mot bakgrund av detta man skall se det faktum att förtalskampanjer, hotelser och trakasserier allt mer intensivt riktats framför allt mot Henning Witte men också mot andra sanningssägare. Red. av NEXUS Nya Tider bad dr Witte lämna en redogörelse för dessa aktiviteter. Vi publicerar här nedan dr Wittes promemoria i oavkortat skick.

PM 990512

Hur jag utsatts för påverkan för att inte längre företräda de ESTONIA-anhöriga

Fram till den 1 december 1998 företrädde jag flera hundra ESTONIA-anhöriga, organiserade i den största anhörigföreningen, DIS. DIS styrelseordförande var Gunnar Bendreus. I styrelsen ingick även hans hustru Annika Bendreus samt hennes bror Allan Sooman (kassör).

Allan Soomans och Annika Bendreus far omkom vid ESTONIA-katastrofen. Enligt en mycket pålitlig källa skall han ha haft en hög befattning inom den militära underrättelsetjänsten, vid sektionen för särskild inhämtning (SSI). Även sonen, Allan Sooman, är major i den militära underrättelsetjänsten.

I november 1998, då jag var mycket nära att lyckas förhandla fram en lösning på hur ESTONIA-processen skulle kunna väckas till liv igen och därmed utgöra ett hot mot etablissemanget, fick jag plötsligt och efter många år av mycket förtroendefullt samarbete, stora samarbetssvårigheter med styrelsen i DIS, vilket ledde till att jag var tvungen att frånträda mitt uppdrag för DIS.

Två dagar efter mitt avhopp erhöll jag ett anonymt telefonsamtal på min telefonsvarare på kontoret med budskapet att jag inte skulle återinträda och företräda de ESTONIA-anhöriga; annars skulle man rota i mitt skatteupplägg. Jag tillhör den lilla skara som har råd med god skatterådgivning och som en följd därav fått en bolagskonstruktion som sänker min inkomstskatt på ett helt lagligt sätt.

I december 1998 skickade jag ett personligt brev samt en enkät till alla f.d. ESTONIA-klienter, i vilket jag erbjöd mig att återuppta arbetet för dem och förklarade den plötsliga och oväntade schismen med styrelsen. En förutsättning för att jag skulle återuppta arbetet var att 90 procent av klienterna uttryckte fortsatt förtroende för mig. Vi tog hjälp av Posten för att sortera och posta brevutskicket (på svenska till klienter i Sverige respektive på engelska till klienter i utlandet). Trots tydliga anvisningar gjorde Posten fel och de flesta breven på svenska skickades till utlandet och vice versa. När detta kom till vår kännedom fick vi göra ett nytt utskick kort efter nyår. På de 944 breven som skickades erhöll vi bara 223 svar. (Ett trettiotal brev kom i retur pga adressproblem.) Jag misstänker att någon sett till att inte alla brev skulle komma fram till sina adressater, för att mitt krav på 90 procents positiv respons inte skulle kunna uppfyllas, med följden att jag inte skulle återuppta arbetet för de anhöriga.

Av de inkomna svaren uttryckte överraskande nog 97 procent fortsatt förtroende för mig, vilket ledde till att jag trots allt återupptog arbetet för dessa klienter. Därefter (även dessförinnan) erhöll jag anonyma hotbrev med budskapet att jag inte skulle återuppta arbetet med att företräda ESTONIA-anhöriga. Annars skulle min "brottsliga verksamhet i samband med skattemodellen och annan ohederlig vandel komma till dagens ljus".

Eftersom jag inte begått några brott struntade jag i de anonyma breven som damp ner med ca en veckas mellanrum.

I ett pressmeddelande förklarade jag att jag återupptagit arbetet för de ESTONIA-anhöriga.

Trots att pressen meddelat att jag lagt ned arbetet den 1 december 1998, kom inte en enda notis om att jag nu återupptagit arbetet igen.

Det enda medium som visade intresse för enkätsvaret var Svenska Dagbladet. Under förespeglingen att vilja kontrollera enkäten kom Svenska Dagbladet med sin ordinarie ESTONIA-reporter Elisabeth Andersson tillsammans med Björn Hygstedt, som jag aldrig tidigare mött i ESTONIA-sammanhang, till mitt kontor.

Björn Hygstedt, som ledde samtalet, var totalt ointresserad av enkäten utan ville huvudsakligen tala med mig om min privatekonomi, vilket de utrett i detalj. Eftersom jag inte har något att dölja, talade jag helt öppet om min privatekonomi men betonade att denna inte hade något alls med mitt engagemang för de ESTONIA-anhöriga att göra.

Just vid denna tidpunkt, i slutet av februari, hade vi i det officiella filmmaterialet från haverikommissionen funnit två sprängladdningar på ESTONIAs vrak som inte detonerat.

Trots att vi informerade alla viktiga media i Sverige om denna upptäckt, var det enbart den förhållandevis lilla Finanstidningen som hade en så oberoende ställning att den vågade publicera bilderna på sprängladdningarna och kräva en ny haveriutredning.

Dessutom hade ett tjugotal ESTONIA-anhöriga och föreningsmedlemmar i DIS polisanmält styrelsen, då misstanke förelåg att stora delar av den av medlemmarna insamlade processkassan hade förskingrats av styrelsen. Styrelsen hade dessutom vägrat att redovisa processkassan, vilket enligt svensk straffrätt i sig redan kan utgöra ett förskingringsbrott.

Trots att det fanns mycket att rapportera om ESTONIA-fallet, koncentrerade sig SvD i två artiklar, den 27 respektive 28 februari 1999, på att smutskasta och svartmåla mig. Man underlät att redovisa mycket av den kritik jag riktade mot DIS styrelse. Genom att redovisa en mängd fakta tagna ur sitt sammanhang och förtiga andra fakta framstod det som om jag agerat kriminellt i samband med handhavandet av ESTONIA-processen och mitt privata skatteupplägg. En utomstående och icke insatt person måste ha fått ett mycket negativt intryck av mig respektive ett positivt av DIS styrelse.

Under utredningen av min privatekonomi kontaktade SvD även min bank och skrämde upp dem. Banken nämndes också upprepade gånger i ett negativt sammanhang.

Björn Hygstedt från SvD ringde upp åtminstone en av mina klienter, som hade fortsatt förtroende för mig och som stått bakom polisanmälan mot Gunnar Bendréus, och baktalade mig. Klienten köpte inte detta utan skällde ut Hygstedt istället.

Under samma tid erhöll nästan samtliga ESTONIA-journalister som jag haft långvarig kontakt med samt en rad av mina klienter anonyma telefonsamtal där jag framställdes som en ekobrottsling och nynazist. Många av klienterna erhöll anonyma råd i form av brev eller telefonsamtal om att de skulle "anlita en vettig advokat".

Tyska handelskammaren och andra institutioner varifrån jag kan erhålla jobb informerades av DIS styrelse om min "brottsliga verksamhet".

Kort efter att bilderna på sprängladdningarna dykt upp kring årsskiftet 98/99, blev TV 4:s hela material om ESTONIA "stekt", dvs banden suddades ut. Samtidigt utsattes Spiegel TV:s reporter Jutta Rabe, som utfört en mycket kritisk granskning av ESTONIA-katastrofen, av flera inbrott på sitt kontor. ESTONIA-arkivet där undersöktes och piratkopierades. Någon hade också varit inne i hennes dator och ändrat inställningarna, bland annat rörande e-mailfunktionerna.

Jutta Rabe har av en estnisk kollega hört att även estniska TV:s ESTONIA-arkiv förstörts.

När Finanstidningen förberedde publiceringen av bilderna på sprängladdningarna den 3 och 17 februari 1999, utsattes de för påtryckningar från Styrelsen för psykologiskt försvar, den del av det svenska försvaret som officiellt utgör regeringens språkrör gentemot de anhöriga, med budskapet att Finanstidningen inte skulle publicera bilderna.

Finanstidningen ignorerade hoten och publicerade bilderna. När tidningen lades ut på Internet samma dag, byttes sidan med bombbilderna ut mot en sida med intetsägande text. Det tog Finanstidningen två dygn att återinföra den rätta sidan på Internet.

Samtidigt upptäckte Finanstidningen i sitt datorsystem s.k. "data cookies", som härstammade från Styrelsen för psykologiskt försvar. Styrelsen för psykologiskt försvar ursäktade sig med att det måste ha förelegat ett misstag men förnekade inte avsändningen i sig.

Jag har från flera journalister fått det bekräftat att chefredaktören för SvD, Mats Svegfors, skall vara krigsplacerad vid Styrelsen för psykologiskt försvar och ha ett mycket nära samarbete med dem. I mina ögon är Styrelsen för psykologiskt försvar inget annat än en del av den svenska militära underrättelsetjänsten.

Skriverierna i SvD har lett till att jag återigen tvingats lägga ned mitt arbete för ESTONIA-anhöriga, då en utomstående knappast kan förstå att en i vanliga fall seriös tidning kan spåra ur på detta vis.

Ärendet ligger nu hos Pressombudsmannen.

Trots att jag lagt ned mitt arbete fortsatte de anonyma breven att komma, numera enbart innehållande förolämpningar och budskapet att "jag skulle hålla käften".

Min bok på Internet blir sedan ca ett år tillbaka systematiskt störd och jag utsätts då och då för annan elektronisk terror, då e-mail inte kommer fram eller min Internetuppkoppling bryts.

Den 11 och 12 maj 1999 erhöll min revisor samtal från en slags privatdetektiv som uppgav sig heta Olov Bengtsson men vägrade uppge sitt telefonnummer (vilket inte heller gick att spåra via nummerpresentatör). "Bengtsson" förolämpade mig med rasistiska uttryck pga att jag är tysk. Han försökte samtidigt skrämma upp min revisor genom att konfrontera honom med en rad detaljuppgifter som han påstod sig ha erhållit från anhörigföreningen DIS styrelse.

Han berättade också att han varit i kontakt med min bank för att upplysa banken om vilken otäck typ jag var. Avslutningsvis vill jag påpeka att det politiska etablissemanget verkar hålla alla viktiga mediaredaktioner i ett järngrepp. Jag vet att många journalister som arbetat med ESTONIA-frågan gärna velat ta upp bombbilderna och alla andra konstigheter men blivit stoppade från högsta ort på deras respektive redaktioner. Somliga blev tvångsförflyttade.

Hade jag inte själv varit med om allt detta, hade jag aldrig trott att svenska media genom sina redaktionschefer är så hårt censurerade och antagligen dagligen undanhåller allmänheten väsentlig information respektive förvränger information. Därmed har en av de viktigaste garanterna för en sann demokrati gått förlorad.

Att säkerhetstjänsterna inte respekterar lagen var däremot inget nytt.

Henning Witte

I pressläggningen nås vi av ytterligare några högst intressanta och relevanta uppgifter. Meyervarvets utredare, den ansedde kapten Werner Hummel, som tidigare inte ville inför rullande TV-kamera bekräfta sitt uttalande att det finns ett stort hål i Estonia under vattenlinjen, har nyligen gått ut med just detta i skrift, nämligen i facktidskriften Naval Architect. Meyervarvets slutrapport väntas i juni. Det är fullt möjligt att varvet har låtit göra egna dykundersökningar, då Tyskland inte omfattas av det internationella avtalet om dykförbud.

Vidare har framkommit att radarstationen på finska Utö, som rutinmässigt övervakar all fartygstrafik i området, hade gjort en fullständig plott (radarskärmens bild av fartygets rörelse) för M/s Estonias sista färd, men att inspelningen av den sista timmens plott "försvann" i oktober 1994 och sedan aldrig återfunnits.

M/s Estonia Fact Group, en privat grupp av engagerade och i ärendet kompetenta medborgare, är nu bildad. Denna faktagrupp har till ändamål att lägga fram enbart fakta om Estonia-katastrofen och därmed förmå myndigheterna att sätta i gång en ny utredning. Man avser att bland annat offentliggöra "statements", uttalanden, beträffande väsentliga sakförhållanden.

Den stora mängden fakta och indicier talar sitt tydliga språk. M/s Estonia sjönk inte, hon sänktes, mest sannolikt genom sprängning. Frågan blir då: hur och varför kunde den internationella haverikommissionen förmå sig att lägga fram en alltigenom felaktig förklaring av katastrofen? Var det fråga om avsiktlig mörkläggning eller ren och skär inkompetens?

Minst fem krav måste en haverikommission uppfylla för att förtjäna allmänhetens förtroende:

1) den arbetar framför allt i de drabbade anhörigas intresse,
2) den insamlar utan förutfattade åsikter allt tillgängligt, relevant material,
3) den uppställer på grundval av detta material alla slags tänkbara hypoteser, simulerar möjliga olycksförlopp etc.
4) den slår systematiskt och metodiskt sönder sina egna undermåliga hypoteser och når på den vägen fram till den mest sannolika förklaringen,
5) under allt detta arbete avvisar den bestämt försök och tendenser till korruption och annan otillbörlig påverkan (av stats- och rederiintressen, främmande makter etc.). Detta förutsätter ojäviga medlemmar.

På samtliga dessa fem punkter måste den internationella haverikommissionen få underkänt. Haverikommissionens slutrapport är tydligtvis ett politiskt beställningsarbete i likhet med den "etiska kommitténs" rekommendation till regeringen att inte bärga.

Redan samma dag som katastrofen inträffade, den 28 september 1994, fastställde Sveriges regering olycksorsaken. Man bara övertog den "förklaring" som kom från Estland. Man gick också ut med löftet att bärga. Den första undersökningen på haveriplatsen gjorde sjöfartsverket med robotkamera den 9 oktober. Redan då måste det ha funnits bildbevis för att olycksorsaken var en helt annan än den officiella. Den 12 oktober lämnas en rapport till regeringen, som senast nu började förstå att bärgning inte kunde komma ifråga. Den 20 oktober beslöt regeringen att inrätta den "etiska kommittén", som skulle pröva det lämpliga i att bärga, trots att löftet att bärga redan avgivits. Det är tydligt att tillsättandet av denna "etiska kommitté" endast var en konstruktion man tog till för att göra det nödvändiga löftesbrottet mindre iögonfallande.

Om Estonia bärgades, skulle ju den verkliga haveriorsaken bli uppenbar för alla. Detta fick inte ske. Bäst var att täcka över vraket med betong och, tills detta arbete var fullbordat, hindra all oönskad dykning på haveriplatsen.

All annan mörkläggning kring katastrofen som redovisats blir i detta perspektiv helt logisk.

Också de ansvariga politikernas agerande och uppträdande verkar stämma in i denna bild. Ingen av dem har velat träffa representanter för de anhöriga till Estonia-offren. Det är lätt att förstå, om de bär på en ohygglig vetskap. Carl Bildt avgick strax efter katastrofen; de borgerliga förlorade ju riksdagsvalet i september. Men han avgick inte bara som statsminister utan verkade förlora intresset för svensk politik över huvud taget, åkte och gömde sig i Sarajevo. Anmärkningsvärt är att även valets vinnare Ingvar Carlsson inte ville njuta av triumfen utan började förbereda sin avgång redan i december 1994 (Christer Isakssons bok Perssons sidor, refererad i Svenska Dagbladet den 16 maj 1999). Carlsson-regeringens kommunikationsminister Ines Uusmann, som fick Estonia på sitt bord, gav ständigt intryck av att vara tyngd och pressad. Mona Sahlin, som sedan tog vid, gav ett liknande intryck. Det skall medges att dessa bedömningar är något spekulativa. Det onormala i personernas agerande är ändå ganska tydligt.

Vad är det som gör att vi har svårt att se det uppenbara: Att man mörklägger de flesta väsentliga fakta kring den största civila fartygskatastrofen i Sverige historia? Är det så att vi inte kan se, ta till oss, vissa sidor av verkligheten? Att vi är som Darwins patagonier (se Johan Lindströms artikel i NEXUS Nya Tider, nr 2, 1999), som helt enkelt inte kunde uppfatta ett skepp på 40 meters längd, utan endast de små kanoter de sedan gammalt var förtrogna med. Är sanningen om Estonia för stor, för hemsk för oss, att vi omedvetet tränger bort den? Om så är fallet, betyder det att vi omedvetet spelar de maktintressen i händerna som har serverat oss sin "sanning".

NEXUS Nya Tider hävdar att "många av mänsklighetens problem kan lösas endast genom höjning av medvetandet". Är detta inte relevant också för Estonia-problemet?

Till sist en fråga om rätt och orätt: Om de som har makten att dölja ett massmord, så att det inte utreds och beivras, också använder den makten, skall de då bedömas annorlunda än de som förövade massmordet?

Lars Adelskogh