Denna oerhörda anklagelse framför advokaten dr Henning Witte i sin bok Sänktes m/s Estonia? Sedan november förra året finns denna bok utlagd på internet under adressen: http://ham.te.hik.se/-sm7tvz/estonia.htm

Dr Witte har företrätt den största gruppen av anhöriga till Estonia-offer (Den Internationella Stödgruppen, DIS) i dess förhandlingar med Meyervarvet inför en skadeståndsprocess i Paris. Vi på redaktionen av NEXUS Nya Tider fann dr Wittes bok utomordentligt intressant. Det är tydligt att de fakta han lägger fram är mycket svåra att bortförklara. Vi frågade därför dr Witte om han ville skriva en artikel för NEXUS, vilket han först sade ja till. Sedan avböjde han dock med hänvisning till att han nyligen hade blivit smutskastad av flera svenska tidningar, däribland Svenska Dagbladet, och ansatt av flera säkerhetstjänster. Det sistnämnda, tycker vi, understryker än mera allvaret i det dr Witte försöker framföra. Vi beslöt därför att göra en egen sammanfattning av väsentliga uppgifter som Henning Witte lämnat.

I den officiella versionen gick m/s Estonia under därför att bogvisiret slets loss och vatten strömmade in på bildäck. Det finns emellertid mängder av fakta - uppgifter av överlevande vittnen såväl som tekniska omständigheter - som talar för att vatten strömmade in genom ett hål på däck 0, under vattenlinjen. Detta hål uppstod inte naturligt. Estonia sänktes, sannolikt genom sprängning. Av allt att döma förde Estonia en synnerligen värdefull, mycket hemlig last, som samtidigt medförde en mycket allvarlig fara för passagerarna. Estonias avgång från Tallinn kvällen den 27 september föregicks av ett omfattande polispådrag i hamnen, som var avspärrad. Uppgifter finns att svenska vägverket hade i uppdrag att säkra lastens vidare transport på svenskt territorium. Vidare är det fullt klart att inte bara svenska myndigheter, utan även utländska regeringar och säkerhetstjänster (Estland, Tyskland, Frankrike, Polen) har gjort mycket omfattande ansträngningar för att hindra en grundligare utredning av haveriet, t.ex. genom ytterligare dykundersökningar. En så omfattande, internationell mörkläggning kan inte Sverige genomföra. USA är den enda troliga makten, och dit leder många andra spår. Vittnen har trakasserats och hotats, deras vittnesmål har stympats. De potentiellt viktigaste vittnena, nämligen åtta överlevande besättningsmedlemmar, försvann alla på mystiskt sätt dagarna efter sänkningen... Listan över lögner och mörkläggningar i fråga om Estonia kan göras mycket lång. För att lätt travestera Hamlet: Det är något ruttet i den svenska staten.

Överlevande, dvs vittnen till katastrofen, behandlades av polisen från första stund som statsfiender. Flera överlevande har för dr Witte vittnat om att svensk polis (SÄPO?) sattes ombord med helikopter på m/s Mariella när hon kommit in på svenskt vatten. På fartyget fanns 25 överlevande. Polisen gav order om att alla 25 skulle förbjudas att ha kontakt med Mariellas ordinarie passagerare, trots att de gärna ville ha sådan kontakt. Polis och vaktpersonal från Mariella hårdbevakade de räddade som om de vore grova förbrytare. De fick inte ens gå på toaletten utan eskort. Sedan Mariella kommit i hamn, fick de överlevande vänta tills alla de ordinarie passagerarna lämnat fartyget. De kvarhölls ombord mer än timme, trots att flera av dem var skadade och behövde komma till sjukhus omedelbart. Alla 25 fraktades sedan till Södersjukhuset i Stockholm, där de spärrades in i sjukrum. Överlevande ansåg att polisen därmed begick ett allvarligt brott, nämligen olaga frihetsberövande.

Nästan alla överlevande besättningsmän från Estonia har utsatts för hot. Den tyska TV-journalisten Jutta Rabe omtalade för dr Witte att ett nyckelvittne berättat att två civilklädda poliser besökt honom och hotat honom att det skulle gå honom illa, om han fortsatte påstå att han sett att bogvisiret satt kvar efter att Estonia fått slagsida och att visiret hade öppnats. Dr Witte har sedermera själv hört detta vittne säga detta.

Den finske sjömannen Juhani Luttunen arbetade ombord på Estonia under den tid hon gick under finsk flagg, alltså innan hon såldes till Estland. Efter Estonia-katastrofen uppgav han att det var problem med öppning och stängning av bogvisiret redan på den tiden. Han hade offentligt uppgivit att den finske sjömannen Christer Koivisto, som hjälpte den estniska besättningen, hade manipulerat med atlantlåset. De båda matroserna råkade i gräl om detta, varvid Luttunen bragte Koivisto om livet. Luttunen åtalades för mord men sattes inte i fängelse utan på mentalsjukhus, där han behandlades med psykofarmaka. Hans advokat är övertygad om att man försöker tysta honom med gamla sovjetiska metoder.

Ett vittne från rederiet uppger att han hotades för att han inte skulle yppa något om att bogvisiret skulle ha öppnats och att man körde fartyget i så hög fart i ett försök till flykt.

Säkerhetsofficeren Erwin Reden, som överlevde katastrofen, har för en anhörig uppgivit att han absolut inte får berätta att han såg att Avo Piht, Lembit Leiger och systrarna Veide delade livflotte. Thure Palmgren, en äldre man som i många år arbetat som skeppare, överlevde katastrofen. När han för polisen uppgav att han fått ett bestämt intryck av att det gick hål i båten, bytte förhörsledaren ämne i utfrågningen. När Palmgren erhöll utskriften av förhöret, fann han att väsentliga uppgifter han lämnat hade uteslutits på många ställen. Han hade aldrig blivit ombedd att signera eller på annat sätt godkänna utskriften.

Enligt dr Witte går det som röd tråd genom förhören att ingen av de överlevande tillfrågats om Estonia rätade upp sig igen efter den första slagsidan för att sedan få ny, ökad slagsida. Många överlevande, däribland Kent Härstedt och Carl Övberg, har vittnat om detta. Upprätningen kan förklaras med att vatten strömmade in på däck 0 (lägsta däck), som låg under vattenlinjen.

Åtminstone en överlevande har aldrig någonsin hörts av polisen, esten Tõnu Tõniste, trots att han hjälpte den finländska polisen med tolkning av överlevandes vittnesmål till finska och ryska. Själv ansåg Tõniste detta mycket märkligt.

Anhöriga till åtta estniska besättningsmän och ombordanställda hävdar fortfarande att dessa överlevde katastrofen men därefter försvann under mystiska omständigheter. I synnerhet gäller detta andrekaptenen, Avo Piht. Flera överlevande vittnar om att de sett kapten Piht dela ut livvästar på översta däck. Säkerhetsofficeren Erwin Roden har vittnat om att han såg Piht, mekanikern Leiger och tvillingsystrarna Veide gå i en räddningsflotte. Estnisk radio sände på förmiddagen den 28 september 1994 en intervju med en svensk ytbärgare. Denne berättade att han just räddat Avo Piht. När tyska Spiegel TV försökte få ut den bandade intervjun hos estniska Radio KuKu, meddelade radiostationens chef att estniska säkerhetspolisen beslagtagit bandet. Bandet är sedan dess försvunnet.

Många ester har på TV bilder sett en skärrad men räddad Avo Piht insvept i en filt. Dit hör även Estlines kapten Erich Moik och hans besättning, som hade tillfälle att se detta på tysk TV, när Moik låg i Rostock på katastrofmorgonen. Moik förnekar därmed offentligt sin arbetsgivares påstående att Avo Piht inte överlevde. Kapten Moik har vittnat om detta inför svenska Rapports reporter Elisabet Höglund. Statliga TV:s nyhetsprogram Rapport valde att inte sända Elisabet Höglunds intervjuer.

När tyska Spiegel TV besökte det statliga TV-bolaget ZDFs arkiv för att leta rätt på de första filminspelningarna från räddningen, berättade arkivarien att tyska säkerhetspolisen BNI) en kort tid tidigare varit i arkivet och mycket noga granskat bilderna i jakt på bilder av Avo Piht.

Även Andi Meister, som utnämndes till ordförande i den internationella haverikommissionen, skriver i sin bok att den svenska helikoptern Y-64 räddade en person som lämnades vid finska Utö men inte registrerades där. Meister misstänker att denna person var Piht.

På en överlevandelista, som Estlines kontor i Tallinn upprättade den 28 september kl 1303, nämns Piht som nr 37, Universitetssjukhuset i Åbo. Samma dag uppgav en chef vid varvet i Åbo, Erik Mörd, att Piht körts med bil från sjukhuset i Åbo till Helsingfors. Denna information kom från läkare vid sjukhuset i Åbo.

Den 1 oktober protesterade den estniska ambassaden i Stockholm till UD att det blivit omöjligt att få information om estniska överlevande. Svensk polis hindrade den estniske konsuln från att besöka överlevande ester på Södersjukhuset, uppgav haverikommissionens ordförande Meister. Han hade fått uppgift om att Piht hölls i ett litet hus nära Uppsala. Enligt en källa i försvarsdepartementet skall Piht och de övriga sju försvunna ha förts till USA, där de numera befinner sig.

Jutta Rabe från tyska Spiegel TV lyckades komma över de första listorna på överlevande. De var märkligt nog hemligstämplade. Där fanns Piht upptagen med namn, titel och födelsedatum. För att alls antecknas i listorna på överlevande var varje enskild person tvungen att uppge sitt namn och på något sätt styrka sin identitet. Ingen kunde bli uppförd på listorna utan att först kontrolleras mycket noga.

Förste mekanikern Lembit Leiger, som enligt säkerhetschef Rodens vittnesmål delade livflotte med Piht, skall ha förts till Huddinge sjukhus. En i Sverige bosatt släkting till Leiger har för dr Witte och kapten Moik uppgivit att den svenske kommissarien Strindlund meddelade henne att hon skulle kontakta Leigers anhöriga i Estland, eftersom Leiger skulle skickas hem med flyg till Tallinn. Leiger kom aldrig hem. Inför tyska Spiegel TV har Strindlund förnekat all medverkan i ärendet. Likväl finns ett brev som Strindlund skrivit till Leigers släktingar i Estland, ett brev som gått genom svenska ambassaden i Tallinn. Konfronterad med detta faktum skyllde kommissarien på förvirring. Släktingarna anser att Strindlund ljuger.

Systrarna Veides föräldrar och andra släktingar uppger att Eva Lorentz vid Huddinge sjukhus ringt och meddelat dem att flickorna fanns där. De vägrades dock att samtala med dem. Numera förnekar Huddinge sjukhus detta och skyller på den stora förvirring som rådde. Föga trovärdig förklaring, då sjukhuset tog emot endast c:a 10 överlevande.

Även systrarna Veide fanns förtecknade på de första hemligstämplade listor på överlevande som Jutta Rabe kom över. Där fanns en av systrarna uppförd med sitt smeknamn, som ingen utomstående kände till, inte ens deras arbetskamrater, eftersom systrarna var nyanställda. På senare listor byttes smeknamnet ut mot det officiella namnet.

Tyska Spiegel TV har gjort flera intensiva undersökningar av de gåtfulla försvinnandena. En svensk källa, som bedöms som mycket seriös, har för TV-bolaget uppgivit att Piht och de övriga kidnappades av USA:s säkerhetstjänst därför att de visste för mycket. Enligt denna källa vistas de nu på "säker ort" i USA och har fått en stor ekonomisk ersättning för sitt lidande.

Också skeppsläkaren Viktor Bogdanov ingår i gruppen om åtta som först sades ha blivit räddade men sedan försvunnit. Besättningsmannen och vännen Anders Vikner ringde till fru Bogdanov och lugnade henne med orden: "Viktor är räddad och finns hos mig." Bogdanov kom aldrig hem. Vikner skyller numera på att han var förvirrad och sade fel. Märkligt är även att Aftonbladet så sent som den 16 oktober hänförde Bogdanov till dem som räddats. Då hade det gått 18 dagar efter katastrofen och ingen kunde längre skylla på "förvirring".

Dr Witte påpekar ett ytterligare indicium för att de åtta besättningsmedlemmarna överlevde. Den första publicerade listan på överlevande innehåller 140 namn. Där ingår de åtta saknade. Därefter sattes antalet ned, först till 139 och efter några dagar till 137 överlevande, som alltjämt är den officiella siffran. Det är känt att minst två svenskar och sannolikt några fler överlevde men inte fördes upp på listan de första dagarna, utan det skedde några dagar senare. Om vi antar att det var fem sådana som överlevde men fördes upp på listan senare, så borde den slutliga listan ha omfattat 145 namn. I stället är det 137 namn, som gäller idag, dvs åtta personer saknas.

I Estland och Tyskland har de åttas försvinnande rönt stor uppmärksamhet i medierna. Dr Witte säger sig personligen vara helt övertygad om att de åtta överlevde katastrofen. Han anser det vara ett starkt argument för detta att denna tvistiga fråga uppstått enbart om besättningsmedlemmar och inte passagerare, och i synnerhet besättningsmän som kan ha haft kännedom om något känsligt angående Estonias last. Om det rådde en sådan förvirring som man låtit påskina, skulle oklarheter slumpvis berört alla kategorier räddade. Men det är alltså enbart denna lilla nyckelgrupp som det har rått "förvirring" om.

Säkerhetschefen vid sjöfartsverket Johan Franson påstod under hösten 1994 att det inte vore ändamålsenligt att bärga båten, eftersom kropparna skulle vara i mycket dåligt skick och de rörelser som skulle orsakas av bärgningen skulle skada kropparna så allvarligt att det kunde jämföras med att "mala dem genom en köttkvarn". Därmed vilseledde han allmänheten avsiktligt och dessutom på ett mycket osmakligt sätt.

I maj 1997 presenterade sjöfartsverket ett dokument för Sveriges Radios nyhetsprogram Dagens Eko. Händelsen ledde till att Olof Forssberg, den svenska haverikommissionens ordförande, brådstörtat tvangs lämna sin tjänst. Dokumentet härrörde emellertid från år 1959 och hade således inget samband med Estonia, som byggdes 1980. Dessutom sparkades Forssberg "snett uppåt". Kommunikationsminister Ines Uusmann förklarade nämligen att hon hade fortsatt stort förtroende för Forssberg, och han fick en ny tjänst på hennes departement med bibehållen lön. Enligt dr Witte tyder allt på att "skandalen" med dokumentet från 1959 var politiskt styrd och att man vill ha bort Forssberg. Vi återkommer till detta.

En källa inifrån sjöfartsverket har uppgivit att det finns ett hål i Estonias skrov på däck 0, på styrbords sida, och att detta var den egentliga orsaken till förlisningen. Enligt denna källa talade hela sjöfartsverket internt om detta hål. Spiegel TVs källa inifrån sjöfartsverket informerade TV-bolaget redan i december 1996 om att det på sjöfartsverket fanns en hemligstämplad SÄPO-rapport, av vilken det framgår att den egentliga orsaken till förlisningen var ett stort hål på däck 0 på styrbords sida och att orsaken inte var att bogvisiret slets loss.

Estonia förliste under den borgerliga regeringen Bildt. Carl Bildt lovade att färjan skulle bärgas så fort som möjligt. Endast några dagar därefter tog socialdemokraterna över regeringsmakten, och Ingvar Carlsson upprepade Bildts löfte om en snar bärgning. Därefter påstod Ines Uusmann att det tekniskt sett knappast vore möjligt att dyka på ett sådant djup. Dessutom skulle kropparna redan vara svårt medfarna - observera att detta sades endast några veckor efter katastrofen. Senare beklagade hon dessa uttalanden och kallade dem själv "dumma". Enligt dr Witte handlade det dock inte om dumhet utan om ett avsiktligt försök att vilseleda allmänheten för att vända opinionen från en bärgning. Det var kort därefter som hon lanserade tanken att gjuta betong över hela vraket.

I november 1994 tillsatte regeringen ett "etiskt" råd. Detta sattes samman av personer, som redan dessförinnan uttalat sig emot bärgning. Föga förvånande kom rådet fram till "slutsatsen" att det inte vore etiskt försvarbart att bärga Estonia. Inga representanter för de omkomnas anhöriga tilläts ingå i rådet. Detta skulle ju då inte kunna gå i regeringens ledband. Många anhöriga hyser ett särskilt djupt förakt för medlemmen i "etiska" rådet Yrsa Stenius, journalist på Aftonbladet. Maria Carlshamre betecknade henne som "maktens megafon".

Det norska bolaget Stolt Comex Seaway A/S är en av världens ledande undervattensentreprenörer. Ett av bolagets specialfartyg låg dagarna efter katastrofen i närheten av Estonias vrak, och bolaget erbjöd sig att bärga de omkomna till självkostnadspris, 3,5 miljoner kr. (Som jämförelse kan nämnas att det brittiska företaget Rockwater nämnde summan 7,5 miljoner i sin offert.) Politikerna behagade inte ens svara på detta hedersamma erbjudande.

Ines Uusmann sade den 24 oktober: "det skall vara seriösa företag som gör det här... Det finns ett antal seriösa företag, och de är alla stationerade i Aberdeen i Skottland." Men inte heller dessa företag fick något uppdrag från regeringen att bärga.

Den 15 december 1994 kungjorde statsminister Carlsson att regeringen beslutat att inte bärga Estonia utan i stället täcka över henne med betong. Dittills hade ingen från regeringens eller det "etiska" rådets sida hört efter hos de anhöriga hur dessa uppfattade saken.

Dr Witte sammanfattar: "Enligt min helt privata spekulation (jag har inga bevis) har Carl Bildt, Ingvar Carlsson och Ines Uusmann försökt lugna allmänheten genom att först utlova bärgning, trots att man visste att detta skulle avslöja en skandal, för att sedan göra tvärtom."

I december 1994 gjordes på regeringens uppdrag de enda officiella dykundersökningarna av vraket. De engelska dykare som anlitades förbjöds att undersöka bildäck och att ens filma där. Vid andra förlisningar, exempelvis Jan Heweliusz och Herold of Free Enterprise, har man prioriterat undersökning av bildäck. För att kunna fastställa olycksförloppet måste man klarlägga vad slags last som fanns ombord, om denna blivit förskjuten, om bildäck varit överlastat osv.

I augusti 1995 slöt Estland, Finland och Sverige ett avtal om "säkrande av gravfriden vid Estonias förlisningsplats". Praktiskt innebär detta avtal ett förbud mot dykning och ett åtagande att gjuta betong över vraket.

Den svenska lagen om dykförbud trädde i kraft den 1 juli 1995 (SFS 1995:732). Lagen strider emellertid mot folkrätten. Sverige har ingen rätt att stifta lagar på internationellt vatten. Lagen strider mot den mycket gamla folkrättsliga regeln om att havet är fritt för alla. Denna olagliga lag medger inte undantag för dykning som skulle erfordras för att säkra bevis i en rättegång, ja inte ens om en domstol begär dykning i undersökningssyfte.

Enligt dr Wittes och många andra juristers bedömning strider lagen även mot artikel 6 i konventionen om de mänskliga rättigheterna. I denna artikel stadgas rätten till fri rättegång. Det är nämligen väsentligt vid en rättegång att man har tillgång till allt bevismaterial. Nu hindrar lagen just denna tillgång. Dessutom innebär lagen ett brott mot Sveriges grundlag. Den svenska staten kan rimligen inte ha rätt att förbjuda bevissäkring i ett mål rörande dess eget eventuella ansvar, t.ex. i frågan om sjöfartsverket har brustit i sin tillsyn och kontroll.

Att den svenska olagliga lagen om dykförbud faktiskt också förbjuder domstolar att genomföra dykningar för att säkra bevis bekräftades av rättschefen vid kommunikationsdepartementet Anders Iacobaeus i ett utlåtande.

Likväl hävdade Ines Uusmann officiellt i juni 1996 att regeringen beslutat skjuta upp betongövertäckningen för det fall den internationella haverikommissionen eller de anhörigas rättegång i Paris skulle behöva nytt bevismaterial.

I mars 1997 meddelade advokat Witte pressen att anhöriggruppen behövde en ny dykundersökning för att säkra bevis inför rättegången i Paris. Då reagerade Ines Uusmann snabbt och meddelade att en sådan bevissäkring inte vore tillåten just enligt dykförbudslagen "därför att den skulle störa gravfriden".

Dr Witte anser att detta är ett grovt hyckleri från kommunikationsministerns sida.

Svenska staten måste ändå inse att den inte har rätt att lagstifta på öppet hav, eftersom den med mycket starka diplomatiska ansträngningar den 23 april 1996 sökte förmå alla europeiska stater att ansluta sig till det folkrättsliga avtalet mellan Estland, Finland och Sverige. Efter anhöriggruppen DIS' vädjan valde den tyska regeringen att avstå från anslutning till dykförbudsavtalet.

Dr Witte sammanfattar: "Det går som en röd tråd genom regeringens och andra myndigheters agerande att de med alla medel vill förhindra en ny dykundersökning. I lagen kunde man annars ha gjort undantag för de anhörigas och domstolsintressen. Enligt min teori är skälet inte skyddande av gravfriden. Denna ligger ju först och främst i de anhörigas intresse och dessa har aldrig blivit tillfrågade om saken. En överväldigande majoritet av de anhöriga vill att en dykundersökning genomförs. När det gäller skändning av jordegravar har man inte vidtagit liknande extraordinära åtgärder. Troligt är att det på havsbottnen vilar en stor skandal, vilken skall döljas med alla medel."

Innan den olagliga lagen om dykförbud trädde i kraft ville Peter Barasinsky bärga sin omkomna hustru Carita. Genom vittnesuppgifter visste han var kroppen fanns, så att han skulle kunna bärga den utan att göra åverkan på andra kroppar. Barasinsky tänkte anlita polska dykare. När Sveriges regering fick vetskap om hans planer, skickade den genast ett hemligt brev till Polens regering, som agerade så att inga polska dykare vågade ta Barasinskys uppdrag. UD vägrar fortfarande att häva hemligstämpeln på brevet till Polens regering.

Därefter anlitade Barasinsky tyska dykare. När detta blev känt för Sveriges regering, skickade denna en not till Tysklands regering och bad den förhindra dykning. De tyska myndigheterna hotade de tyska dykarna med indragning av deras licens. Dykarna struntade i hotet och tog uppdraget. De kunde dock inte hitta förlisningsplatsen, eftersom den internationella haverikommissionen i sin delrapport angivit fel position. Enbart tack vare att en av dykarna hade kontakter vid den tyska marinen kunde man få rätt position. Denna avvek nästan två kilometer från den felaktigt angivna. Hur kunde tyska marinen veta den rätta positionen?

När Barasinsky och hans dykare anlände till förlisningsplatsen, uppenbarade sig den svenska statsisbrytaren Atle. Atle lägger sig på endast en halv meters distans från det betydligt mindre tyska dykfartyget och börjar pumpa vatten, så att det bildas så stora vågor att dykarna tvingas avbryta arbetet. Detta klara brott mot sjölagen dokumenteras noggrant av filmare från tyska Spiegel TV som medföljer. Men vilken rätt ingriper isbrytaren Atle, lydande under den svenska marinen, mot ett tyskt fartyg på internationellt vatten? Detta hände dessutom i mitten av juni 1995, ett par veckor innan den olagliga dykförbudslagen trädde i kraft. Atles kapten hävdade att han av sjöfartsverket fått i uppdrag att hindra dykning på platsen.

Barasinsky polisanmälde naturligtvis det skedda. Atles kapten utsatte den tyska dykbåten och de ombordvarande för en allvarlig kollisionsrisk. Åklagaren lämnade ärendet utan åtgärd. Värnar försvarsdepartementet även gravfriden?

I februari 1997 planerade anhöriga en ny dykning med samma tyska dykare som Barasinsky anlitat. Denna gång handlade man under stor sekretess. Likafullt kom det mystiska telefonsamtal till dykbolaget och en TV-redaktion i Berlin. TV-redaktionen lyckade spåra telefonnumret med undantag för de fyra sista siffrorna: 0046 010 ????. Tyska televerket förklarade att telefonnumret måste tillhöra ett statligt verk i Sverige, eftersom endast staten kan hemlighålla anknytningar på detta vis. Vidare efterforskningar gav vid handen att det finns ett hemligt svenskt militärtelefonnät, som är helt oberoende av televerkets nät. Detta hemliga nät har olika riktnummer för olika verksamhetsgrenar, t.ex. 060 xxxx(x) för signalspaning, 080 xxxx(x) för ingenjörtrupperna. En kvalificerad gissning är att 010 xxxx ligger högst uppe i den militära hierarkin, försvarsdepartementet eller liknande. Detta rimmar väl med faktum att all kontakt mellan staten och anhöriga till de omkomna sedan oktober 1996 sköts från försvarsdepartementet, närmare bestämt beredskapsnämnden för psykologiskt försvar. Till sammanhanget hör också att både den förre och nuvarande ordföranden i den svenska haverikommissionen, Olof Forssberg och Anne-Louise Eksborg, har tjänstgjort som rättschef i försvarsdepartementet.

För att bringa klarhet i frågan huruvida statliga myndigheter avlyssnar telefoner för att hindra dykning sade en medlem av anhöriggruppen DIS i en vanlig telefon: "I morgon åker vi ut och dyker på Estonia för att säkra bevis!" Morgonen därpå fick statsisbrytaren Atle och ett sjömätningsfartyg i uppdrag att omgående bege sig till förlisningsplatsen.

Den 15 december 1994 beslöt Sveriges regering att vraket skulle täckas över med betong och bröt därmed sitt löfte att bärga fartyget. Sjöfartsverket fick i uppdrag att skyndsamt lämna förslag om hur fartyget skulle övertäckas och bevakas.

Redan den 10 februari 1995 var verket klart med sin rapport. Däri föreslogs fyra olika metoder, varav metoden med betongskalet var den enda som behandlades seriöst. Redan den 2 mars gav regeringen sjöfartsverket i uppdrag att genomföra betongövertäckningen.

Enligt en anonym källa inifrån sjöfartsverket finns där en intern rapport som avråder regeringen från betongmetoden. Svenska TV2 (programmet Striptease) avslöjade i april 1997 att alla tekniker, som sjöfartsverket kontaktat i betongfrågan, har avrått med hänvisning till att företaget ligger vid teknikens yttersta gräns. Man föreslog i stället andra, både enklare och billigare lösningar, t.ex. ett larmat nät.

Ingen politiker har någonsin frågat de anhöriga om de över huvud taget önskar en betongövertäckning. Interna undersökningar inom DIS visar att över 90 procent motsätter sig denna lösning. Liknande resultat har TV2 Rapport fatt med sin enkät.

Man har nu skjutit upp betongövertäckningen. Omfattande förberedelser har dock gjorts. Bland annat har tusentals ton sten och makadam vräks ner på havsbottnen intill vraket. Stötvågor till följd av detta arbete har medfört att flera kroppar frigjorts från vraket och sedermera flutit i land i Estland. En annan verkan av den vårdslösa hanteringen är att vraket har spruckit på minst ett ställe och nu riskerar att brytas sönder helt och hållet. Dr Witte skriver: "Att själva förberedelsen för betongövertäckningen... skulle störa griftefriden på ett allvarligare sätt än en dykning i bevissyfte, har aldrig fallit den svenska regeringen eller sjöfartsverket in att ens diskutera."

Det uppges att betong-"lösningen" skulle kosta skattebetalarna minst 352 miljoner kronor. Regeringen höll överläggningar med samtliga partier om frågan om att skjuta upp betongövertäckningen men förteg därvid att arbetet till största delen redan var betalt.

De anhöriga har lyckats komma över hemligstämplade kontrakt, som visar att NCC endast är en fasad utåt för det företag som egentligen anlitats för att utföra betongövertäckningen. Detta är det nederländska bolaget Smit Tak BY, som är känt för att vara lojalt mot regeringar och som är ledande specialist på att oskadliggöra atomsopor och annat atomavfall som dumpats i havet. Dr Witte skriver:

"Har man valt en betonglösning på grund av att det kan finnas radioaktiva (smugglade) ämnen på Estonias bildäck? Detta sammanfaller väl med iakttagelsen att sjöfartsverkets dykare fick order om att inte undersöka bildäck i december 1994. Ines Uusmann lär då ha uttalat att det skulle vara för farligt för dykarna att vistas på bildäck. Uppgifter om radioaktivt smuggelgods på Estonias bildäck har kommit från många olika håll ... Ett tjockt betongskal skulle förhindra såväl radioaktivt läckage i Östersjön som att någon skulle kunna utföra undersökningar av Estonia, vilket i sin tur skulle medföra att obehagliga sanningar skulle avslöjas. Därför måste enligt min mening betongfrågan och dykförbudsfrågan ses i ett sammanhang."

Det strider mot alla rättsstatliga principer att en regering söker påverka en domstol, till på köpet en domstol i ett främmande land. Ändå är det vad Sveriges regering gjort i sina ansträngningar att hindra ytterligare dykundersökningar.

Dr Witte omtalar att han den 9 oktober 1996 höll en pressträff på sitt kontor för att göra den svenska pressen uppmärksam på Avo Pihts försvinnande. Advokaten nämnde då, endast i förbigående, att det i samband med de anhörigas process i Paris skulle göras en ny dykning till vraket. DN publicerade genast denna uppgift, varpå rättschefen i kommunikationsdepartementet Anders Iacobaeus meddelade att Sveriges regering skulle med diplomatiska medel påverka Parisdomstolen så, att en ny dykundersökning inte skulle kunna utföras. Detta uttalande publicerades i Svenska Dagbladet den 11 oktober.

Dr Witte trodde att en sådan påverkan inte var möjlig. En fransk advokat, Erik Schmill, förklarade emellertid för honom att Sveriges regering skulle kunna förmå Frankrikes regering att tillsätta en åklagare i civilprocessen, där ju en åklagare normalt inte hör hemma. Detta var emellertid ett mycket ovanligt förfarande och förekom endast då den franska staten hade intressen i ett mål att bevaka.

Till dr Wittes och Erik Schmills stora häpnad var detta just vad som hände, när den första förhandlingen ägde rum: en fransk åklagare satt med vid domarbordet. Rättschefen Iacobaeus' hot var inte tomma ord. Sedan gjorde domstolen sitt bästa att fördröja förhandlingarna. Schmill blev ursinnig och beskyllde domaren inför sittande rätt för att bryta mot den franska lagen. Domaren hade nämligen varken godkänt eller avslagit anhöriggruppens ansökan utan enbart förhalat beslutet. Domaren Raguin bara teg.

När beslutet omsider kom, den 10 mars 1997, gick det ut på att de anhöriga skulle avvakta internationella haverikommissionens rapport, oavsett hur länge den skulle dröja. Domaren ansåg att en ny dykundersökning inte var nödvändig, trots att detta inte var hans uppgift att bedöma. Att han ändå tog ställning i en för honom ovidkommande fråga bekräftar misstanken att han blivit påverkad på politisk väg.

M/s Estonia gick under estnisk flagg och havererade på internationellt vatten. Därför var den svenska haverikommissionen formellt sett inte behörig. Alltså bildades den s.k. internationella haverikommissionen med estniska, finländska och svenska ledamöter. Denna skulle inte ta ställning i ansvarsfrågan. Därmed kunde den svenska delen av haverikommissionen under ledning av Olof Forssberg kringgå de regler som gäller för den svenska haverikommissionen. Bland annat kunde representanter för anhöriga till de omkomna uteslutas, trots att en FN-regel från IMO stadgar att allmänheten skall beredas tillgång till en internationell haveriutredning. I en svensk haverikommission skall de anhöriga ha en observationspost. Nu fick de anhöriga ingen insyn i haverikommissionens arbete. Även Sjöbefälsförbundet utmanövrerades. Dess ordförande Christer Lindvall ingick i kommissionen men lämnade den i protest, sedan han systematiskt nonchalerats av Forssberg. Lindvall fick inte ens information om viktiga möten. Lindvall skrev ett skarpt protestbrev till regeringen, vilket inte ledde till någon förbättring.

Forssberg har tidigare prickars av JO för en tidigare haveriutredning av JAS Gripen. Han hade även då försökt frysa ut en fackförening, som han tyckte hade för mycket insyn i utredningen. Forssberg lär även ha misskött Gottrörautredningen och utredningen av den svåra bussolyckan i Norge, där många svenska skolbarn dödades. I den sistnämnda utredningen handlade det tydligen om att frita det statliga företaget AB Svensk Bilprovning från ansvar för att det släppt igenom dåliga bromsar.

Redan den 17 oktober 1994 meddelade haverikommissionen att Estonia förliste därför att bogvisiret slagits av under resans gång, varpå vatten kunde skölja in på bildäck (däck 2) och därmed fullborda katastrofen. Det "visste" man, trots att man ännu inte hade funnit bogvisiret. Det gjorde man nämligen först dagen därpå, den 18 oktober. Att det dröjde så länge berodde på att man naturligtvis letade längs färdvägen öster om vraket, där det ju måste ligga någonstans, om haverikommissionen hade rätt i sin slutsats. Men kommissionen hade fel. Bogvisiret påträffades nämligen 1570 meter väster om vraket, dvs längre fram i färdriktningen. Trots detta fynd vidhåller kommissionen än idag sin förklaring till katastrofens orsak. Dr Witte anser att man ville systematiskt vilseleda allmänheten, så att ingen skulle ställa frågor om den verkliga orsaken.

Enligt haverikommissionen skulle Estonia inom loppet av tre minuter ha slagit runt med 180 grader och flutit på översta däck en lång stund innan hon gick till bottnen. Det var vad som hände Herald of Free Enterprise, där bevisligen en anställd glömde att stänga bogporten, så att vatten kunde tränga in på bildäck. Fartyg av Heralds och Estonias typ förlorar också all stabilitet, så snart för mycket vatten kommer in på bildäck. Vi vet emellertid att Estonia inte slog runt 180 grader direkt, utan att hon först efter två fruktansvärda smällar, som många uppfattade som explosioner, fick c:a 25 graders slagsida mot styrbord men därefter rätade upp sig igen. Sedan fick hon ny slagsida mot styrbord, en slagsida som blev allt starkare. Men även med 90 graders slagsida flöt Estonia några minuter. Det hade hon inte kunnat göra med stora mängder vatten på bildäck. Alltså fanns det mycket vatten under bildäck, dvs under vattenlinjen. Dessutom hade Estonia vid avfärden från Tallinn svag akterlig trim. Hade då stora mängder vatten trängt in på bildäck, såsom haverikommissionen påstår, så hade fartyget inte fatt slagsida mot styrbord, utan akterut. Dessa resonemang, som dr Witte framlägger med understöd av flera fartygsexperter, har föranlett honom att polisanmäla den svenska delen av haverikommissionen för tjänstefel.

I december 1994 bärgade dykare olika delar av visiret. Bland annat bärgades bulten till atlantlåset. Atlantlåset är det lås som sitter längst nere vid vattenlinjen och fäster det stängda visiret vid skrovet. Atlantlåset är därmed det viktigaste och starkaste låset, och givetvis är bulten till det ett nyckelbevis i frågan huruvida atlantlåset hade en för svag konstruktion. Det är ju detta som haverikommissionen anklagar Meyervarvet för. Men bulten finns inte längre i behåll. Den svenske ledamoten av haverikommissionen Börje Stenström lät kasta den tillbaka i havet. Detta har Stenström själv erkänt i en intervju med tyska Spiegel TV. Dr Witte har en bandkopia av denna, som han har visat för dem som betvivlar att detta undertryckande av bevis faktiskt ägt rum.

På haverikommissionens initiativ lät Meyervarvet bygga en modell av Estonias atlantlås för att man skulle kunna dra slutsatser utifrån denna. En neutral ingenjör byggde under haverikommissionens överinseende fyra olika starka modeller, eftersom man var oklar över styrkan hos vissa ingående delar. Man började testet med den svagaste modellen, som antagligen var svagare än den ursprungliga konstruktionen. Till allas förvåning höll även detta undermåliga lås testet för 210 ton och inte bara för de 70 ton som var tillräckligt. Sedan brast inte låset men väl ögat vid själva visiret. På det bärgade visiren från Estonia är dock ögat oskadat. Också detta visar att den internationella haverikommissionen ljuger.

I juli 1996 avgick haverikommissionens ordförande, esten Andi Meister, officiellt av hälso- och privata skäl. I den bok han senare skrev angav han andra skäl, nämligen att den svenska delen av kommissionen klippt bort bilder ur den videofilm av kommandobryggan som dykare tagit. Därmed kunde man inte identifiera vilka som befann sig på bryggan när Estonia gick under. Enligt finska militära källor, som har läckt till tidningen Der Spiegel lär det ha funnits fem personer på bryggan, varav en civilklädd. Kaptenen skall ha haft skottskador. Meyervarvets utredare kapten Werner Hummel bekräftar att filmmaterialet klippts. De bilder från bryggan som officiellt visas möjliggör inga identifieringar. Den nye ordföranden, esten Uno Laur, upprepade anklagelsen att svenskarna klippt bort viktiga videobilder från kommandobryggan.

Hösten 1996 slöt den estniska och svenska delen av kommissionen fred. Det tillgick så att man "enades" om att kaptenen befann sig på kommandobryggan vid tiden för Estonias förlisning. Dittills hade man i Sverige utgått ifrån att kaptenen inte befann sig på bryggan. I gengäld erkände esterna att kaptenen kört för fort. I slutrapporten konstateras att Estonia inte kördes för fort. "Sanningen" var alltså något man förhandlade fram.

Det har också visat sig att inga av de vittnesmål från överlevande som kommissionen har tagit emot har presenterats i ursprungligt oavkortat skick utan i förkortade versioner. Detta motiverade man officiellt med att vittnesmålen skulle bli "mer lättlästa". Dr Witte konstaterar emellertid att väsentliga fakta, som hade kunnat bidra till att klargöra katastrofförloppet, helt enkelt rensats ut. Det var kommissionsmedlemmen, marinpsykolog Bengt Schager som stod för denna redigering. Bland annat hade han uteslutit många vittnens uppgifter om att det trängt in vatten på däck 1 (under bildäck). Enligt Schager var det Olof Forsberg som hade bett honom att göra dessa redigeringar av vittnesmålen. Han hade envist kämpat för att själv få förhöra vittnena, men Forsberg nekade honom, då han ansåg att det räckte med de knapphändiga polisförhören. Schager blev sedermera så missnöjd med kommissionen att han lämnade denna.

NEXUS-redaktionen har jämfört vittnet Carl Övbergs redogörelse för dr Witte med den version Schager presenterat. Det är lätt att konstatera att den officiella versionen ger en närmast till oigenkännlighet summarisk och urvattnad framställning av händelseförloppet.

Där nämns till exempel ingenting om att hamnen i Tallinn var avspärrad med ett stort polisuppbåd och att Övberg hindrades att ta sig in i hamnen med bil. Övberg, som har en firma i Estland och är en van Estlands-resenär, hade aldrig upplevat något liknande. Ingenting om en explosion ombord. Ingenting om att stora vattenmängder trängde in på däck 1, dels ur ventilationsrören, dels under hyttdörrarna på detta däck. Ingenting om att båten återvann stabiliteten, dvs rätade upp sig igen, för en kort stund. Ingenting heller om att båten låg med 90 graders slagsida en ganska lång stund innan den sjönk.

I maj 1997 avskedades Olof Forsberg från haverikommissionen. Den officiella bakgrunden var denna. En källa inom sjöfartsverket tipsade Sveriges Radios nyhetsprogram Dagens Eko att Forsberg skulle ha erhållit ett brev, som var skrivet år 1959 och som belastar sjöfartsverket ifråga om Estonia (som byggdes 1980!). Forsberg förnekade att han fått detta brev. Sjöfartsverket försåg då Dagens Eko med bevis för att Forsberg erhållit brevet. Forsberg erkände då att han ljugit. Denna nyhet sände Ekot på morgonen den 26 maj 1997. Redan på eftermiddagen samma dag tillkännagav Ines Uusmann att Forsberg avsatts. Senare samma eftermiddag fick Jutta Rabe på tyska Spiegel TV ett tips från sjöfartsverket att Forsbergs avskedande var iscensatt av regeringen. Helgen dessförinnan skulle det nämligen på sjöfartsverket ha hållits ett långt möte, där Ines Uusmann, Forsberg och två tjänstemän från amerikanska ambassaden i Stockholm deltagit. De två amerikanerna hade varit missnöjda med Forsbergs sätt att hantera Estonia-frågan. Enligt dem hade alltför mycket information fått läcka ut. Dessutom skulle tillsättningen av en ny ordförande, som inte var insatt i Estonia-frågorna, vara ett bra svepskäl för en ytterligare fördröjning av slutrapporten.

I del två av denna artikel, fortsätter vi med den internationella haverikommissionens, åklagarens och polisens agerande och såväl svenska som främmande säkerhetstjänsters inblandning.

NEXUS Årgång 2 nr 2 1999